carnet

Det finns inga hattar, portföljerna är tomma och bläcket måste ha tagit slut

för flera hundra år sedan.

Unga män liknar mest sparvar, gråspräckliga, brunmelerade.

Jag betraktar dem, lägger frågande huvudet på sned eller

sticker ut någon annans självhäftande ögon med sylvasst vässade långfingrar.

Paris är en liten liten liten liten by.

I rännstenen glittrar avloppsvattnet.

Här lever man som flockdjur och tar del i av situationen mer erfarna individers tillgång på information. Jag uppskattar civilisationen.

Gillar med den här staden:

1. De kippaförsedda judarna som finns överallt och läser baklänges ur heliga skrifter på tunnelbanan

2. Att man om måndagskvällarna kan lyssna på Anda könet-diskussioner från träpallar bland internationella intellektuella

Jag försöker alltså inte ens bli Den andre utan fortsätter istället att leta efter mig själv. Som det kan gå!

Visserligen ett lite väl lätt och uppenbart koncept men det är så fint så fint när killar bär barbour-jackor på ett rockigt sätt.

 

Lördagarna och söndagarna är bäst här. Min rumskamrat och jag kom fram till att det måste bero på att fransmännen slipper känna sig stressade över jobb- och skolrelaterade tråkigheter då och istället har tid att bete sig snällt och avslappnat, medan vi igår eftermiddag promenerade över stadens på en gång lugna och livliga gator, muntra efter en (tragi-) komisk natt. Bakom Notre Dame spelade en stilig man i grått hår boll med en liten pojke och på en bänk satt två äldre herrar och åt ost och drack vin, det är sant! Trots att det kändes lite för rätt för att jag helt och fullt skulle lita på att mina sinnen inte spelade mig ett spratt, eller något. Luxemburgparken är fantastisk och där fanns andra barn, vissa petade med pinnar på båtar i en damm, andra sprang runt med bulliga röda kinder, brunt hår och bruna ögon, iförda duffeljackor. Vi tittade på en tennismatch ett slag och köpte kaffe i frigolitmuggar. Jag kände mig slö men fri och tillfreds fast sedan förfärligt hungrig varpå jag tog tunnelbanan hem och åt spenatpasta.

Men här kan jag dricka hur många koppar kaffe jag vill, äta vaniljyoghurt ur glasburk till. Synd bara att fransmännen är dumma och bär fel sorts jeans istället för mörkblå polotröjor.

Nina, skalar en mango och säger: Någonting lutar peppar...

Papa, bryr sig inte: ...

Nina, syftar triumferande på mangon: Det är den här..! Lukta!

Papa, luktar: Neej, den luktar inte peppar den luktar mango.

Nina: Jo, lite peppar luktar den allt.

Papa: Okej, lite peppar luktar den, lite.

Är mitt decartianska rivningsarbete slutfört?

För första gången sedan jag låg i krubban

välkomnar jag julen med öppna armar.

Vi tre gick över kullerstenarna gatan fram

och blickade upp mot snön som inte föll.

I Grands fönster hängde de perfekta cirklarna kvar.

Mina kräkreflexer lär återvända lagom till dopparedagen

tänker jag, men myser tills dess i advent.

och tuggar

på lite kött

Det är natt och vi spatserar längst en av Berlins tunga, trädkantade gator. Nelly säger att det finns sorg i min blick varpå jag skrattar högt åt det för mig fullständigt främmande i detta uttalande. Visserligen brukar jag inte titta mig själv i ögonen och reflektera över det utryck av vilket jag möts, men jag anser mig medvetet styra över vad min egen person kommunicerar, och jag känner mig ju så förskräckligt ung och tom och omedfaren.

En vecka senare befinner jag mig i en isolerad stuga på landet tillsammans med mina föräldrar och förfasas över situationens bristande tillgång på yttre stimuli. Jag kan inte komma på en endaste sak att tänka på och håller således på att dö, eller i alla fall drabbas av någon sorts psykos, då jag i ren desperation väljer att tillägna Axess-tv ett par rastlösa minuter av mitt liv. Jag ser hästar med bubblande fradga i mungiporna och blodet från den pinade Kristus och tanken på det kollektiva minnet slår mig. Döljer sig en kännedom om allt detta någonstans långt bak i mitt undermedvetna och läcker ut genom mina ögonhålor?


I Neukölln i somras