carnet

All great books are already written, fast tvärtom.

Idag har jag rensat ur min garderob. Vilken fröjd! Till att börja med i alla fall. Jag vaknade på morgonen med oklanderligt energiska och sunda känslor, redo att anta min annalkande uppgift. Alltså; efter mitt första uppvaknande fortsatte jag att sova till max tio i elva. Därefter åt jag frukost (fyra rostade brödmackor med varierande pålägg) och läste tidningen. Tidningen var tråkig, vilket den har varit hela veckan. Medierna jag förses med av detta hem envisas med att rapportera endast om saker som bilindustrin, svenska, kvinnliga artister och skidåkning. Min intresseförmåga är inte obegränsad.

Senare trallade Jens ur högtalarna på mitt rum och till hans sköna beat (som till och med min hiphop-kusin Hannah uppskattar) flög snart tygrasor av olika färg och funktion i takt genom luften. Vissa av dessa landade på golvet, andra prydligt hopvikta i en hög. Vissa behandlades med kärlek, andra med avsky och förakt.

Beslut om skilsmässa från en del plagg var svåra att fatta. Jag önskar att jag, som Magic Molly, hade kunnat säga: "I keep my first bra in a drawer for sentimental reasons. Also, because it still fits". Dock är mina t-tröjor i storlek 12 år både för korta och för snäva. Men att kasta bort dessa skulle vara som att formellt erkänna att den tid då de fortfarande passade föralltid är förbi. Sådana erkännanden kan vara motiga för personer som av olika anledningar ibland förhåller sig skeptiskt till att bli vuxna. Dessutom är de där t-tröjorja faktiskt mycket fina. Jag behöver emellertid frigöra mig från det förgångna och bereda utrymme för framtiden i såväl mitt sinne som klädesskåp och var således tvungen att under arbetets gång anlägga en viss brutalitet.

Efter hand tystnade lekmannens stämma och den frenesi jag tidigare utfört mitt uppdrag med avtog märkbart. Jag hade blivit matt. Att städa i en garderob är inte som att städa ett vanligt rum. När man är klar är man inte fullständigt nöjd och tillfreds och världen känns inte helt fräsch och pånyttfödd och det har inte blivit vår. Att rensa i en garderob är mer som att baka 8 sorters kakor. Man gillar idén och det är kul i början men man tröttnar ganska fort. Och sedan måste man diska.

Hur som helst resulterade det hela i en ganska stor hög oönskade klädesplagg, bestående av bland annat skrikiga blusar, vitt och rosa, en knalligt röd "ysl"-jacka och noppriga koftor. Som ni kanske förstår har min smak förändrats en smula sedan införskaffandet av dessa saker. Det enda jag känner för att bära idag är svart, grått, marinblått, lite ljusare blått, brunt. Denna böjelse är förmodligen typisk för tiden, det vill säga relaterad till modet och lågkonjunkturen (men missförstå inte, jag har inte gjort något aktivt val för att rätta mig efter dessa företeelser utan det handlar om en instinktiv dragning). Jag tror dock att den även har med min personliga utveckling att göra. Jag är nämligen inte längre stolt omedveten om min egen bräkighet. Jag skulle gärna vilja vara diskret som utgångspunkt.


Fotografi av Jack Siegel

Idag sade två klasskamrater till mig under en redovisning på vår gemensamma svensklektion:

"Sanningen svider men lämnar rena sår efter sig."

Jag mös i min stol.