carnet

Jag vill mest kunna räkna honom till mina ägodelar. 

"Finns det något godis kvar?"
"Jag tror inte det.."
"Men åt du upp det?"
"Ja."

Mitt hjärta är sådär fladdrigt igen, fast det är väl att föredra framför vad jag har upplevt tidigare i sommar.

lite äldre fransmän, somliga italienare, engelsmän och amerikander såklart, gärna i internationella sammanhang.

Så många möjligheter, så lite fantasi, energi.
Jag bläddrar förstrött i kokböcker och känner mig ensam.
Skulle vilja dricka vin på trottoarerkanter med
korslagda brunbrända ben i angenämt sällskap
men befinner mig på fel plats vid fel tid verkar det som.
Pappa och Adam är i Amsterdam
mamma är i Malmö med Dan på någon begravningsceremoni
jag är fortfarande själv, i köket.

Ur En förlorad värld:

"Sebastian skötte om honom, så att han blev bra, och sedan for de till Grekland tillsammans. Du vet hur det ibland kan komma fram någon sorts anständighetskänsla hos tyskarna, när de får klassisk mark under fötterna."

Hehe. I övrigt inget speciellt.

Idag har jag borstat mina gula gaddar med en pasta i själva verket avsedd för något yngre användare (0-2 år). Under en brett och charmfullt leende vithaj listar den tugummirosa förpackningen sitt innehålls fördelar:

• låg fluorhalt
• sockerfri
• skyddar tänder mot förfall

...trodde jag. Sedan slog jag upp 'decay' och insåg att det även kan betyda karies. Trist.