carnet

Det ösregnade under några ögonblick. Därefter uppenbarade sig en strimma blå sky men jag låter mig inte luras. Vid frukostbordet talade papa om att prognosen är den samma för hela veckan; moln och femton grader, herre gud.

Väder är en intressant företelse och diskussioner kretsande kring denna innebär inte frånvaro av liv hos den reflekterande . Intalar jag mig. Nej men, temperatur och nederbörd brukar faktiskt ha en avgörande inverkan på mina känslor. Känslor är väl, enligt någon defenition, allt man är.

Igår åskade det. Jag träffade och tog avsked av Amani som far till Asien. Vi besökte Ariman som just då var befolkat av besynnerligt många bekanta. En parkbänk och lite godis. På cykel på väg hem och jag uppmärksammade ovädret. Min vän skrattade i tron om att jag syftade på brummandet från en buss. Snart därefter flimmrade dock himlen till. Stämningen tycktes lite surrealistisk då det inte kom något regn. Ibland tänker jag att världen faktiskt skulle kunna gå under i just det ögonblick jag befinner mig i. Det är en inte särskilt skrämmande reflexion.

Efter smått traumatisk och irriterande men samtidigt uppfriskande hundpromenad känner jag mig lite piggare och redo att baka rabarberpaj.