carnet

Midsommarafton passerade obemärkt.

Egentligen är jag rätt förtjust i traditionella, (in)hemska högtider. De uppväcker hos mig en tämligen sällan förekommande känsla av nationell gemenskap. Gemenskap är festligt och fint. Och nu när Sverige har åkt ut ur det där fotbollsevenemanget och jag inte längre bjuds möjligheten att skrika, skratta, jubla och gråta exakt samtidigt och av precis samma anledning som nio miljoner (eh, kanske inte) andra nordbor, känna uppriktig kärlek för en man vid namn Zlatan och kunna relatera djupt till den nioårige författaren till låten om detta objekt för min ömhet, samt uppleva en hemlighetsfull samhörighet med främlingar i vetskapen om att vi utan ordväxling delar samma funderingar, borde jag förmodligen ha tagit tillfället i akt och utnyttjat denna sommarens främsta högtid i detta syfte.

Emellertid var jag inte på humör att fira igår.
Tillbringade dagen i två trevliga vänners sällskap. Min telefon försvann och upphittades. Såg varken stänger eller snapsglas men kände ingen saknad.