carnet

Det är natt och vi spatserar längst en av Berlins tunga, trädkantade gator. Nelly säger att det finns sorg i min blick varpå jag skrattar högt åt det för mig fullständigt främmande i detta uttalande. Visserligen brukar jag inte titta mig själv i ögonen och reflektera över det utryck av vilket jag möts, men jag anser mig medvetet styra över vad min egen person kommunicerar, och jag känner mig ju så förskräckligt ung och tom och omedfaren.

En vecka senare befinner jag mig i en isolerad stuga på landet tillsammans med mina föräldrar och förfasas över situationens bristande tillgång på yttre stimuli. Jag kan inte komma på en endaste sak att tänka på och håller således på att dö, eller i alla fall drabbas av någon sorts psykos, då jag i ren desperation väljer att tillägna Axess-tv ett par rastlösa minuter av mitt liv. Jag ser hästar med bubblande fradga i mungiporna och blodet från den pinade Kristus och tanken på det kollektiva minnet slår mig. Döljer sig en kännedom om allt detta någonstans långt bak i mitt undermedvetna och läcker ut genom mina ögonhålor?


I Neukölln i somras