carnet

Mera Mann (en fortsättning på samma tema) för den törstande:

Men det verkar som om ingenting avtrubbar en ädel och stark ande
hastigare, grundligare än kunskapens starka och bittra eggelse;
och för visso är ynglingens mest svårmodigt samvetsgranna grundlighet en ytlighet
i jämförelse med mannens och mästarens djupa beslut att förneka vetandet, att avstå från det (...)

Och jag är förstås en yngling än för trots att jag försöker och försöker att engagera mig i saker som inte handlar om min egen existens, är det egentligen framförallt sådant som rör SANNINGEN & KÄRLEKEN som förmår fängsla mig.
Tröstande är dock att denna ytlighet enligt Mann, en man med stor erfarenhet i form av en mängd år på nacken (vid författandet av ovanstående text), avtar med ökande ålder.

Dessutom något helt annat:

I nästan varje konstnärsnatur finns en medfödd, yppig och förrädisk böjelse
att godta den orättvisa som skapar skönhet
och att möta den favoriserade aristokraten med sympati och hyllning.

Jag är alltså inte ensam om att tycka om fina saker, eh.
Boken är för övrigt sedan länge utläst och måste snart återlämnas till biblioteket för sedan reser jag!
Det är sen eftermiddag. Jag har sovit, ätit, läst och pratat i telefon.
Tora fyller år, grattisgrattis!

Midsommarafton passerade obemärkt.

Egentligen är jag rätt förtjust i traditionella, (in)hemska högtider. De uppväcker hos mig en tämligen sällan förekommande känsla av nationell gemenskap. Gemenskap är festligt och fint. Och nu när Sverige har åkt ut ur det där fotbollsevenemanget och jag inte längre bjuds möjligheten att skrika, skratta, jubla och gråta exakt samtidigt och av precis samma anledning som nio miljoner (eh, kanske inte) andra nordbor, känna uppriktig kärlek för en man vid namn Zlatan och kunna relatera djupt till den nioårige författaren till låten om detta objekt för min ömhet, samt uppleva en hemlighetsfull samhörighet med främlingar i vetskapen om att vi utan ordväxling delar samma funderingar, borde jag förmodligen ha tagit tillfället i akt och utnyttjat denna sommarens främsta högtid i detta syfte.

Emellertid var jag inte på humör att fira igår.
Tillbringade dagen i två trevliga vänners sällskap. Min telefon försvann och upphittades. Såg varken stänger eller snapsglas men kände ingen saknad.

Av någon okänd anledning reser alla iväg och det är verkligen Summer in the city fast utan den brännande solen och det behagliga folkvimlet att gömma sin ensamhet i.

Jag har avslutat min läsning av fantastiskt förträffliga Doktor Glas (innehållande fina formuleringar som du har ett så trevligt sätt att tiga på, samt en stor mängd ordkombinationer av mer episk karaktär) och påbörjat Thomas Manns Döden i Venedig, riktigt obegriplig med förhållandevis jämna mellanrum, vilket av uppenbara skäl förbryllar och irriterar mig så smått, men också gör mig glad eftersom det innebär att det i livet trots allt finns mer att upptäcka och lära sig att förstå.
Detta är hur som helst sant:

Levande åskådlighet i gestaltningen
utan varje intellektuell förpliktelse
utgör de borgerliga massornas förnöjelse,
men ungomen med sin böjelse för det lidelsefullt absoluta
fängslas bara av det problematiska.

Vet jag av egen erfarenhet, haha.

Ska möta Lulu nu, på trappan utanför biblioteket, vi är så fruktansvärt litterära, glöm musikaliteten.

Uppenbarligen är det omöjligt för mig att stiga upp tidigare än halv elva så här i semestertider.

Och kvinnor är tydligen två till tre gånger sårbarare för känslomässiga störningar än män.

Och jag har tagit ett svårt beslut och genomfört ett jobbigt telefonsamtal men känner mig inte fullkomligt lättad utan snarare tom och ledsen (fast äsch, det behöver väl inte vara defenitivt?).

Och just nu ligger min bror förmodligen och sover sött i en lägenhet i New York.

Det ösregnade under några ögonblick. Därefter uppenbarade sig en strimma blå sky men jag låter mig inte luras. Vid frukostbordet talade papa om att prognosen är den samma för hela veckan; moln och femton grader, herre gud.

Väder är en intressant företelse och diskussioner kretsande kring denna innebär inte frånvaro av liv hos den reflekterande . Intalar jag mig. Nej men, temperatur och nederbörd brukar faktiskt ha en avgörande inverkan på mina känslor. Känslor är väl, enligt någon defenition, allt man är.

Igår åskade det. Jag träffade och tog avsked av Amani som far till Asien. Vi besökte Ariman som just då var befolkat av besynnerligt många bekanta. En parkbänk och lite godis. På cykel på väg hem och jag uppmärksammade ovädret. Min vän skrattade i tron om att jag syftade på brummandet från en buss. Snart därefter flimmrade dock himlen till. Stämningen tycktes lite surrealistisk då det inte kom något regn. Ibland tänker jag att världen faktiskt skulle kunna gå under i just det ögonblick jag befinner mig i. Det är en inte särskilt skrämmande reflexion.

Efter smått traumatisk och irriterande men samtidigt uppfriskande hundpromenad känner jag mig lite piggare och redo att baka rabarberpaj.