carnet

Jag hatar hatar hatar färdiga bilder, och kunskap (och i viss mån även samvaro, det vill säga kommunikation) bygger på generaliseringar upplevde jag tydligt idag. Tack och lov hade vi bara två lektioner. Läxor av ett större antal dessvärre. Fransktexten som ska vara färdig imorgon skrämmer mig. Och efter insparksnatten som resulterade i för få timmars sömn känner jag mig inte särskilt lockad att ta itu med de övriga heller. Helst av allt skulle jag vilja sova. I dagsljuset här på soffan.
Pappa har rest bort verkar det som och imorgon kommer tyskarna. Kanske måste jag baka.
Har inte tid att styra över intryck och inspireras medvetet för ögonblicket men lovar att publicera något av större intresse inom kort!

Jag saknar min hesa, tilltäppta röst och
att självömka

I fredags fyllde Robert, en vän till mig 18 och vi firade genom att transformera hans yttre. Resultatet blev hänförande måste jag medge! Robert själv utstrålade visserligen motvilja snarare än munterhet. Kanske var han för stolt för att erkänna sitt nya utseendes ljuvlighet i konstrast till det förras möjligen sköna men inte lika fulländade karaktär, kanske tyckte han uppriktigt bättre om sina gamla kläder, uppmärksamheten i samband med upptåget måste han i alla fall ha uppskattat!
Vi åt en tårta som smakade svamp. På kvällen hade Tora H en fest i sitt hus. Någon höll för mina ögon och jag kände mig som ett barn igen, det var oändligt behagligt.
Igår såg jag en lurvig hund ligga på mage vid en grind. Den gläfste inte men tittade efter en tjej i kort kjol och mörka strumpbyxor.

Skolan har förstås börjat och är rättså obarmhärtig.
Idag kändes ok emellertid. Jag antecknade oavbrutet i den nyinköpta
almanackan med mjuka pärmar och kontrollerade utvecklingen.
Transporter mellan kärl och byggstenar, styrelseskick,
förberedelser inför 5-sidiga uppsatser, det franska skolsystemet.
Jag kan inte minnas vad vi pratade om men att jag upplevde belåtenhet.
Så, det blev eftermiddag och jag cyklade till Tora för att hämta en sak
och blev erbjuden pannkakor och lade märke till min egen distration
och cyklade hem. Tänkte se den där gula Truffaut-filmen som legat
ensam på mitt golv sedan några dagar tillbaka men grälade istället
och fascinerades över den deskriptiva träffsäkerheten i V.Ws prosa
som jag till en början uppfattade som endast svårbegriplig och sedan
främst estetiskt tilltalande.

Hur som helst verkar ingen vilja att ta hand om mig (kanske gör jag ett
för hårt intryck) så jag får väl klara mig själv genom att skratta och
romantisera och agera och så där.

Lovisa äter tuffa, tumnagelstora lila piller förresten, nu ska jag gå och sova.

Visst är jag fasligt trött på att vara postmodern men vad finns det för alternativ?
Kanske en bunt; samtliga tycks dock föga lockande.

Tora sade: 'Det är bara din Catcher in the Rye-fas', och klappade mig tröstande på axeln. Men, Holden är ju 16 år! Innebär det en hos mig efterblivning i utvecklingen? Ändock lärde jag mig vissla vid två års ålder och förstod ironi då jag var fem. Det kanske kompenserar.
Sjukt bra bok förresten. Så mycket intelligentare än den där förbaskade byrackan Stäppvargen.
Lånade hem en del översatt litteratur. Originalverken fanns beklagligt nog bara på Dalby bibliotek. Fulsnygga utgåvor i mörkt och nött grönt, brunt och rött.
Senaste tidens kulturkonsumtion i övrigt:

• Frukost på Tiffanys - man tröttnar aldrig på New York-skildringar
• Timmarna - frisyrinspirerade och berörde mig
• Jag åt banan och äpple och drack apelsinjuice nyss - fruktigt!

Grattis på födelsedagen bror.
Godnatt alla.

Jag är vän med Leif Pagrotsky på ansiktsboken. Jag är cool. Carl Bildt är också cool.
På tv har cyklisterna spexiga hjälmar. Misstro inte, det är pappa som tittar, själv bojkottar jag självfallet.
'Kinesiskorna dansar så vackert' sade mamma.

Och individualisering, är vad vi genomgår?

Så jag anser ju att fotografi är en materialistisk aggression som jag är ohälsosamt beroende av och var därför stolt över att inte känna något behov av att bilddokumentera min Rassle-vistelse och lät alltså bli men känner så här i efterhand en viss ånger över detta beslut. För man glömmer så fort. Och jag hade det så fint ändå och hade gärna med visuell hjälp återvänt till byggden och de där situationerna ibland.

Att vara sjuk är frustrerande. Jag behöver träffa folk.

Hemkommen, utmattad, kände jag harmonisk melankoli, behagligt, också en viss överemotionalitet, fällde några bittra tårar vid köksbordet under mild dispyt med familjemedlem.
Min farmor var här och vi åt middag och hemlagad mat kändes bra såklart men jag varken deltog i konversationen eller drack upp mitt slovenska vin nejnej.
Med endast ett avbrott (tassade vid fyratiden ner till den på natten så hotfullt ödelagda nedervåningen för att sluka ett glas filmjölk med förhoppningen om att det skulle lindra min förfärligt smärtande hals och undrade då jag återvänt till mitt sovrum om regnet som piskade mot fönstret var verkligt) sov jag i sträck från åtta till halv elva. Kanske det mest imponerande jag gjort på hela sommarlovet.
Idag är jag fruktansvärt sjuk. 0,5 graders förhöjd kroppstemperatur ack detta elende och så saknaden! Herregud.

Så, indiefestivalen lite i mitt hjärta (också delvis utanför):

• Fin roadtrip med systrarna Ståhl och blandband och dopp i sjö
• Irritation över ständiga poser och hat gentemot ungdomar och således en gnutta självförakt
• Nya fina bekantskaper; Karin, Unni, Simon
• Frukostar och agreabla utdragna timmar 'på byn'
• Danske
• Allt var så bra när Tora kom, biblioteket och i tältet
• De groteska monstergrannarna, vidrigaste människorna jag någonsin konfronterats med
• The Whitest Boy Alive
• Dansadansadansa
• Skrattaskrattasktratta
• Gråtagråtagråta (nooot!...)
• Åh bilen och hemfärden kärlek

Igår gick jag barfota på nova och mina fotsulor antog en gulgrå nyans.

Mera Mann (en fortsättning på samma tema) för den törstande:

Men det verkar som om ingenting avtrubbar en ädel och stark ande
hastigare, grundligare än kunskapens starka och bittra eggelse;
och för visso är ynglingens mest svårmodigt samvetsgranna grundlighet en ytlighet
i jämförelse med mannens och mästarens djupa beslut att förneka vetandet, att avstå från det (...)

Och jag är förstås en yngling än för trots att jag försöker och försöker att engagera mig i saker som inte handlar om min egen existens, är det egentligen framförallt sådant som rör SANNINGEN & KÄRLEKEN som förmår fängsla mig.
Tröstande är dock att denna ytlighet enligt Mann, en man med stor erfarenhet i form av en mängd år på nacken (vid författandet av ovanstående text), avtar med ökande ålder.

Dessutom något helt annat:

I nästan varje konstnärsnatur finns en medfödd, yppig och förrädisk böjelse
att godta den orättvisa som skapar skönhet
och att möta den favoriserade aristokraten med sympati och hyllning.

Jag är alltså inte ensam om att tycka om fina saker, eh.
Boken är för övrigt sedan länge utläst och måste snart återlämnas till biblioteket för sedan reser jag!
Det är sen eftermiddag. Jag har sovit, ätit, läst och pratat i telefon.
Tora fyller år, grattisgrattis!

Midsommarafton passerade obemärkt.

Egentligen är jag rätt förtjust i traditionella, (in)hemska högtider. De uppväcker hos mig en tämligen sällan förekommande känsla av nationell gemenskap. Gemenskap är festligt och fint. Och nu när Sverige har åkt ut ur det där fotbollsevenemanget och jag inte längre bjuds möjligheten att skrika, skratta, jubla och gråta exakt samtidigt och av precis samma anledning som nio miljoner (eh, kanske inte) andra nordbor, känna uppriktig kärlek för en man vid namn Zlatan och kunna relatera djupt till den nioårige författaren till låten om detta objekt för min ömhet, samt uppleva en hemlighetsfull samhörighet med främlingar i vetskapen om att vi utan ordväxling delar samma funderingar, borde jag förmodligen ha tagit tillfället i akt och utnyttjat denna sommarens främsta högtid i detta syfte.

Emellertid var jag inte på humör att fira igår.
Tillbringade dagen i två trevliga vänners sällskap. Min telefon försvann och upphittades. Såg varken stänger eller snapsglas men kände ingen saknad.

Av någon okänd anledning reser alla iväg och det är verkligen Summer in the city fast utan den brännande solen och det behagliga folkvimlet att gömma sin ensamhet i.

Jag har avslutat min läsning av fantastiskt förträffliga Doktor Glas (innehållande fina formuleringar som du har ett så trevligt sätt att tiga på, samt en stor mängd ordkombinationer av mer episk karaktär) och påbörjat Thomas Manns Döden i Venedig, riktigt obegriplig med förhållandevis jämna mellanrum, vilket av uppenbara skäl förbryllar och irriterar mig så smått, men också gör mig glad eftersom det innebär att det i livet trots allt finns mer att upptäcka och lära sig att förstå.
Detta är hur som helst sant:

Levande åskådlighet i gestaltningen
utan varje intellektuell förpliktelse
utgör de borgerliga massornas förnöjelse,
men ungomen med sin böjelse för det lidelsefullt absoluta
fängslas bara av det problematiska.

Vet jag av egen erfarenhet, haha.

Ska möta Lulu nu, på trappan utanför biblioteket, vi är så fruktansvärt litterära, glöm musikaliteten.

Uppenbarligen är det omöjligt för mig att stiga upp tidigare än halv elva så här i semestertider.

Och kvinnor är tydligen två till tre gånger sårbarare för känslomässiga störningar än män.

Och jag har tagit ett svårt beslut och genomfört ett jobbigt telefonsamtal men känner mig inte fullkomligt lättad utan snarare tom och ledsen (fast äsch, det behöver väl inte vara defenitivt?).

Och just nu ligger min bror förmodligen och sover sött i en lägenhet i New York.

Det ösregnade under några ögonblick. Därefter uppenbarade sig en strimma blå sky men jag låter mig inte luras. Vid frukostbordet talade papa om att prognosen är den samma för hela veckan; moln och femton grader, herre gud.

Väder är en intressant företelse och diskussioner kretsande kring denna innebär inte frånvaro av liv hos den reflekterande . Intalar jag mig. Nej men, temperatur och nederbörd brukar faktiskt ha en avgörande inverkan på mina känslor. Känslor är väl, enligt någon defenition, allt man är.

Igår åskade det. Jag träffade och tog avsked av Amani som far till Asien. Vi besökte Ariman som just då var befolkat av besynnerligt många bekanta. En parkbänk och lite godis. På cykel på väg hem och jag uppmärksammade ovädret. Min vän skrattade i tron om att jag syftade på brummandet från en buss. Snart därefter flimmrade dock himlen till. Stämningen tycktes lite surrealistisk då det inte kom något regn. Ibland tänker jag att världen faktiskt skulle kunna gå under i just det ögonblick jag befinner mig i. Det är en inte särskilt skrämmande reflexion.

Efter smått traumatisk och irriterande men samtidigt uppfriskande hundpromenad känner jag mig lite piggare och redo att baka rabarberpaj.